Det behövs mer helhetstänkande i diskussionen om mat och hälsa. I stället för att ta hänsyn till helheten i en viss mat, fokuserar människor allt för mycket på enstaka aspekter.
Deras slutsatser blir sedan vilseledande efter att ha analyserat de enskilda näringsämnena istället för att förstå dem som en naturlig kombination som påverkar många kroppsprocesser långt bortom effekterna av enskilda näringsämnen.
Med ett omfattande, holistiskt tankesätt kan näringsvetenskap främja en bättre förståelse för komplexiteten i vad som händer i kroppen efter att ha ätit en viss mat.
Att betrakta både för- och nackdelarna med en mat eller en näringsteori hjälper också till att få ett riktigt intryck. Denna översikt över de positiva och negativa aspekterna möjliggör en bättre bedömning i vilken utsträckning en viss mat har en gynnsam effekt på hälsan eller inte, och om den ska ätas regelbundet.
Professor T. Colin Campbell, känd för sin bästsäljare The China Study, avvisar i en annan bok, Whole: Rethinking the Science of Nutrition,det ensidiga fokuset för näringsforskare i deras inställning till studierna av fyto-näringsämnen. Professor Campbell kallar denna begränsade syn reductionist.
En kort titt på medieberättelserna bekräftar hans påstående. Följande är exempel på en felaktig, ensidig slutsats: bananer är bra eftersom de innehåller mycket kalium (men också mycket socker). Grönt te är bra eftersom det innehåller mycket antioxidanter (men också nervförgiftande koffein).
Exempel: potatis sett från den makrobiotiska synvinkeln
Det makrobiotiska tankesättet går utöver den ofullständiga, reduktionistiska uppfattningen och är verkligen holistisk. En nyckelprincip för makrobiotik är insikten att allt har en "framsida" och en "baksida", alltså både fördelar och nackdelar.
Man kan bara förstå något riktigt genom att beakta båda. Potatisen är ett bra exempel.
Potatisanhängare citerar ofta de påstådda fördelarna, nämligen (rik på kalium och basbildande), men vad kan vara nackdelarna?
Först och främst är potatisen en nattskatteväxt och en som de flesta gillar att äta ofta. Nattskatteväxterna innehåller giftiga, skyddande försvarsämnen, solanin och chakonin, som blockerar verkan av enzymet kolinesteras och därmed försvagar nervsystemets funktion.
För det andra slutar inte den mörka sidan av potatisen där. Potatisen är en fiberlös kolhydrat (med lite fiber i det solaninhaltiga skalet). Potatiskolhydrater förvandlas snabbt till glukos och orsakar svängningar i blodsockret, liksom socker och andra mycket raffinerade kolhydrater.
För det tredje innehåller potatisen kalcitriol, som fungerar som ett kraftfullt vitamin D och leder till för mycket upptag av kalcium och till utbredd förkalkning av kroppen.
Tomater sett från ett makrobiotiskt perspektiv
Samma makrobiotiska tänkesätt gäller både framsidan och baksidan av tomaten. Vem vet inte om det "legendariska" lykopenet, antioxidanten i tomater som sägs skydda mot prostatacancer?
Den utbredda myten om den cancerbekämpande tomaten fortsätter, även om det inte finns något vetenskapligt bevis för detta påstående.
Tomatens baksida börjar med det faktum att den också tillhör nattskattefamiljen. Tomaten innehåller försvarsämnet solanin (även kallad tomatin).
Förresten, tobak är också en nattskatteväxt med en välkänd släkting av solanin, nämligen nikotin.
En annan viktig nackdel med tomaten är genetisk modifiering, som görs i stor skala som liknar de andra GMO-värstingarna: raps och sojabönor.
Ett annat problem med tomaten är att den orsakar allergi. Tomaten är faktiskt bland de värsta allergiutlösarna, tillsammans med komjölk och vete.
Konsumtionen av tomater ökar också risken för artrit och magproblem. Artrit är den vanligaste sjukdomen nuförtiden.
Om det gäller tomaten eller någon annan mat, hjälper helhetssynen oss att få ett tydligt svar på frågan om maten verkligen är fördelaktig eller inte.